Ramunder

Ramunder, Ramund o Ramund Unge, canzone popolare del genere cavalleresco (Kampvise) probabilmente di origine norvegese ma diffusa in diverse versioni in tutti i paesi nordici.  Catalogata nell’archivio TSB con il numero E136, descrive una figura classica della canzone popolare e le sue imprese.

Il personaggio è ricavato da una saga vichinga ed è citato nelle leggende nordiche come uno dei combattenti del mitologico re danese Rolf Krake (“Rodolfo il Magro” nelle citazioni italianizzate). Ramund rappresenta l’uomo scaltro che senza altre risorse che la propria intelligenza, forza e coraggio riesce a combattere da solo il potere superiore e conquista “la principessa e metà del regno”.

Durante la rivolta giovanile degli anni ’60, nei paesi scandinavi la canzone divenne popolare, in quanto l’atteggiamento antiautoritario e le battute spiritose di Ramund risuonavano come un perfetto contrappunto alla cultura borghese che veniva contestata.

origini e varianti

La ballata risale probabilmente al XVII secolo. La maggior parte delle versioni disponibili provengono dal Telemark, ma ce ne sono anche di altre diverse regioni norvegesi. Una delle versioni scritte più antiche del testo risale al 1761, è stata registrata da Torleiv Hannaas e pubblicata integralmente nel 1812-1814 in Udvalgte danske Viser fra Middelalderen. Dalla Norvegia la ballata si è diffusa divenendo popolare anche in Danimarca, Svezia e Finlandia.

Nel primo volume delle Danmarks gamle Folkeviser curato da Sven Grundtvig e pubblicato nel 1853-54 c’è una versione della canzone con 30 versi

la ballata completa (versione danese)

Ramund han var sig en bedre mand,
om han havde bedre klæder.
Dronningen gav hannem klæder på stand
af blårgarn, bast og læder.
“Sådant vil jeg ikke ha’” sagde Ramund.
“Sådant står mig ikke bra” sagde Ramund hin Unge.

“Bast og blårgarn er værre end ry,
det kan du gi’ tjenerne dine.”
Frøkenen gav hannem klæderne ny
af silke og sammet fine.
“Sådant vil jeg heller’ ha’,” sagde Ramund.
“Sådant står mig meget bra,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund gik sig i stuen ind
alt til den netteste skrædder.
“Hør, du skrædder, fager og fin,
vil du gøre Ramund klæder?”
“Hvorfor sku’ jeg ikke det?” sagde skrædder’n
“Da gør du mege vel,” sagde Ramund hin Unge.

Halvtredsindstyve alen tøj
og femten til bukseremme.
“Det skal du gøre mig stærkt og drøjt,
om du skal bukserne sømme.”
“Det er mig meget trangt,” sagde Ramund.
“Jeg kan ikke skræv’ min gang,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund takler skibene sine
med udslagne sejl ved strande.
Så sejled’ han over salten sø
alt inde under jætternes lande.
“Nu er vi komne her,” sagde Ramund,
“foruden stort besvær,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund gik sig ved salten søstrand,
der så han syv jætter stande.
“Tager jeg Ramund i min mindste hånd,
jeg kaster ham langt fra lande.”
“Det gør aldrig ene du,” sagde Ramund,
“komme må I alle syv,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund tog til sit dyre sværd,
det han kaldte Dymlingen røde.
Hug han den jætter syv med én færd,
at blodet randt dennem til døde.
“Der ligger alle syv,” sagde Ramund.
“Alt står jeg her endnu,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund gik frem ved havets bred,
der så han den store jætte.
Halvtredsinstyve alen var han bred,
og hundrede var vel hans længde.
“Vel er du bred og lang,” sagde Ramund.
“Har du lyst at slås engang?” sagde Ramund hin Unge.

“Kære Ramund, du lade mig leve,
og gøre mig ingen skade.
Dig jeg giver syv tønder guld
og vil dig i klaren vin bade.”
“Den ottende slunter med,” sagde Ramund.
“Dog sabler jeg dig med,” sagde Ramund hin Unge.

Den første dag, de sammen drog,
de kæmpedes med bare hænder.
Ramund napped’ i jættens skæg,
at kødet det løsned’s fra tænder.
“Så ilde griner du,” sagde Ramund,
“og værre ser du ud,” sagde Ramund hin Unge.

Den anden dag, de sammen lod stå,
de ginge sammen med vrede.
Det store stenbjerg, de stode på,
de ned i ler monne træde.
“Den leg den er vel hård,” sagde jætten.
“Vi begyndte først i går,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund tog til sit gode sværd,
det han kaldte Dymlingen dyre.
Hug han jættens hoved højt i vejr,
som fire par øjne knap ku’ røre.
“Jeg mente, den ej bed,” sagde Ramund,
“den bed alligevel,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund gik sig i bjerget ind
til alle de små troldes sæde.
Stride randt tårer de trolde på kind,
de måtte for Ramund græde.
“Græder du for mig?” sagde Ramund.
“Jeg græd aldrig for dig,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund han rykte og sloges omkring
alt som de raskeste helte.
Med alle de trolde han kørte i ring
og dennem til jorden nedfældte.
“Herinde går det bravt,” sagde Ramund.
“Det falder mig i lav,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund steg i skibet fuldt snart,
det knaged’ i hver en bunke.
Alle de bådsmænd i skibet var,
de tænkte, at de skulle sjunke.
“Vi sjunke ikke her,” sagde Ramund.
“Vi sejle lige vel,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund ladede skibene syv
med guld og med ædle stene.
Sejled’ så over sø så stiv
alt ind under kejserens lene.
“Nu er vi komne her,” sagde Ramund.
“Nu har vi bedre lært,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund kasted’ anker på hviden sand
og stavnen mod land lod svinge.
Selv var Ramund den første mand,
som ind på landet monne springe.
“Vover intet fler’,” sagde Ramund.
“Vover intet mer’,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund gik ad boldhuset ind,
der leged’ de bold og guldterning.
Alle forskrækked’s for Ramunds skind
og for hans grumme gebærder.
“En vakker leg er det,” sagde Ramund.
“Får jeg vel lege med?” sagde Ramund hin Unge.

Kejseren ud af vinduet så
med angest og sorrigfuld mine.
“Hvo er den mand, som i gården mon stå
og dér så hæsselig grine?”
“Det er mig, og jeg har lyst,” sagde Ramund,
“med dig at vov’ en dyst,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund slog på sit gode sværd,
at jorden hun gungred’ og rysted’.
Fuglene dåned’ og faldt ned på mark,
som sjunge tilforn på kviste.
“Ret nu så bli’r jeg vred,” sagde Ramund,
“om ej du kommer ned,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund han gik til dørren ind,
Med ivrigt sind og mod,
Jeg skal nu ind i salen trine,
Bar jern og stål end imod.
”agte dig nu Grant!” sagde Ramund
”her bliver en hårder kamp” sagde Ramund hin Unge.

Ramund han stødte på døren med stang,
at hele slottet det revned’.
Vindver og døre af væggen udsprang,
og muren med jorden blev jævnet.
“Så du, at jeg slog ind?” sagde Ramund.
“Det gælde vil dit skind!” sagde Ramund hin Unge.

“Kære Ramund, du lade mig leve,
jeg så omend aldrig din lige.
Min yngste datter vil jeg dig give,
samt halvparten af mit rige.”
“Det ta’r jeg, når jeg vil,” sagde Ramund,
“og så din datter til,” sagde Ramund hin Unge.

Ramund tog til sin store kniv,
den han kaldte Dymlingens pile.
Skilte han kejseren ved hans liv,
at ho’det det fløj femten mile.
“Jeg troed’, den ej bed,” sagde Ramund.
“Dog rinder blodet ned,” sagde Ramund hin Unge

Ramund sarebbe stato un uomo migliore
se avesse avuto vestiti migliori.
La regina gli diede subito bei vestiti
di filo blu, rafia e pelle.
“Non voglio cose del genere” disse Ramund
“Non amo cose del genere” disse Ramund il giovane.

“Rafia e filo blu sono peggio delle maldicenze
puoi darli ai tuoi servitori”
La signora gli diede nuovi vestiti
di seta e materiali pregiati.
“Queste le voglio” disse Ramund
“queste mi piacciono” disse Ramund il giovane.

Ramund entrò nella stanza
dal sarto migliore
“Ascolta tu sarto felice e gentile
farai dei vestiti per Ramund?”
“Perché non dovrei?” disse il sarto
“Allora farai molto bene” disse Ramund il giovane.

Cinquanta cubiti di vestiti
e quindici per la cintura.
“Dovrai rendermi forte e vincente
anche se dovessi inchiodarmi i pantaloni”
“Questo è molto stretto per me” disse Ramund
“non riesco a fare la mia strada” disse Ramund il giovane

Ramund armò le sue navi
con le vele spiegate sulla spiaggia
Poi navigò sul mare salato
fino alla terra dei giganti
“Ora qui siamo arrivati” disse Ramund
“senza troppi problemi” disse Ramund il giovane

Ramund camminava sulla spiaggia salata
lì vide sette giganti stare in piedi
“Prenderò Ramund nella mia mano più piccola
e lo getterò lontano da questa terra”
“Non lo farai mai da solo” disse Ramund
“venite qui tutti e sette” disse Ramund il giovane

Ramund afferrò la sua preziosa spada
quella che chiamava Dymlingen(1) la rossa
Tagliò con un sol colpo i sette giganti
così che il sangue scorreva fuori di loro
“Lì giacciono tutti e sette” disse Ramund
 e io sono ancora qui” disse Ramund il giovane

Ramund proseguì verso la riva del mare
lì vide il grande gigante
Era largo cinquanta cubiti
e alto cento cubiti
“Bene sei largo e alto” disse Ramund
“vorresti una volta combattere?” disse Ramund il giovane

“Caro Ramund se mi lascerai vivere
e non mi farai del male
ti darò sette barili d’oro
e ti bagnerai nel vino limpido!
“Si aggiungerà l’ottavo” disse Ramund
“Comunque sciabolerò anche te” disse Ramund il giovane

Il primo giorno che combatterono
lottarono a mani nude
Ramund strappò forte la barba del gigante
tanto che la carne si staccò dai denti
“Ridi così male” disse Ramund
“e hai un aspetto peggiore” disse Ramund il giovane

Il secondo giorno che furono insieme
camminarono insieme con rabbia
Incontro ad una grande montagna di pietra
dovevano camminare tra l’argilla
“Questo gioco è duro” disse il gigante
“Abbiamo appena cominciato” disse Ramund il giovane

Ramund estrasse la sua buona spada
quella che chiamava Dymlingen la preziosa
Tagliò la testa del gigante così in alto nel cielo
che quattro paia di occhi a malapena possono scorgere
“Pensavo che non mordesse” disse Ramund
“comunque morde” disse Ramund il giovane

Ramund entrò nella montagna
dove sedevano tutti i piccoli troll
Molte lacrime cadevano sulle guance dei troll
dovevano piangere per Ramund.
“Piangete per me?” disse Ramund
“Io non ho mai pianto per voi” disse Ramund il giovane

Ramund si è mosso e ha combattuto
proprio come il migliore degli eroi
Con tutti i piccoli troll egli ha corso in circolo
e poi li ha stesi tutti a terra
“Qui le cose vanno bene” disse Ramund
“questo non è alla mia altezza” disse Ramund il giovane

 Ramund salì a bordo della nave al completo
che scricchiolava in ogni angolo
Tutti i marinai erano sulla nave
e temevano di affondare
“Non affonderemo qui” disse Ramund
“navigheremo molto bene” disse Ramund il giovane

Ramund caricò le sette navi
con oro e pietre preziose
Navigò quindi per il mare così rigido
fino alle terre dell’imperatore.
“Ora qui siamo arrivati” disse Ramund
“ora abbiamo imparato meglio” disse Ramund il giovane

Ramund gettò l’ancora sulla spiaggia bianca
e la prua oscillò contro la riva
Ramund stesso fu il primo uomo
che dovette saltare a terra.
“Non osate altro” disse Ramund
“non osate di più” disse Ramund il giovane

Ramund entrò nella sala della palla
dove giocavano con la palla e dadi dorati
Tutti furono spaventati dalla pelle di Ramund
e per i suoi cupi pizzetti
“Che bella partita” disse Ramund
“Posso giocare anch’io?” disse Ramund il giovane

L’imperatore guardava dalla finestra
con aria di ansia e dolore
“Chi è l’uomo che sta nel mio cortile
e ride così orribilmente?”
“Sono io e avrei piacere” disse Ramund
“di duellare con te” disse Ramund il giovane

Ramund colpì la sua buona spada
tanto che la terra tremò e oscillò
Svennero e caddero sul campo gli uccelli
che prima cantavano su un ramo.
“Ora mi sto proprio arrabbiando” disse Ramund
“se tu non vieni giù” disse Ramund il giovane

Ramund venne alla porta ed entrò
con animo desideroso e coraggio
Ora devo entrare nella stanza
contro ferro nudo e acciaio
“Attento ora Grant” disse Ramund
“questa lotta sarà più dura” disse Ramund il giovane

Ramund ha colpito la porta così forte
che l’intero castello è crollato
Finestre e porte sono volate fuori dalle mura
e le mura sono crollate a terra.
“Hai visto come colpisco?” disse Ramund
“ora accadrà alla tua pelle” disse Ramund il giovane

“Caro Ramund, se mi lascerai vivere
non ho mai visto nessuno come te
ti darò la mia figlia più giovane
e metà del mio regno”
“Questo lo prendo quando voglio” disse Ramund
“e così pure tua figlia” disse Ramund il giovane

Ramund prese la sua grande spada
quella che chiamava la freccia di Dymlingen
Separò l’imperatore dalla sua vita
così che la testa volò per quindici miglia
“Pensavo che non mordesse” disse Ramund
“eppure il sangue scorre” disse Ramund il giovane

(1) Dymlingen: termina arcaico che indica un piccolo chiodo di legno; il nome richiama quello di Dyrendal, la spada invincibile del leggendario eroe Roland

la ballata nel folk revival

La versione “folktronica” degli svedesi Garmarna, dal loro più recente album Forbundet (2020)
Gjallarhorn, la folk band dell’Ostrobotnia, dall’album Ranarop (1997)
Tidens Brus, gruppo originario delle isole Aland, specializzato soprattutto in sea shanties
Una versione dagli anni ‘60. Il cantante e chitarrista danese Frode Veddinge con Trille, cantante pure danese. L’album è del 1968
Non può mancare una versione di un gruppo folk-metal. Loro vengono dalle Far Oer
La versione della danese Amalie Bruun, in arte Myrkur, dall’album Folkesange (2020)
Estampie, gruppo tedesco di musica medievale, da Secrets of the north (2013) album interamente dedicate alle ballate tradizionali scandinave
Annie Hurdy Gurdy interpreta la canzone ispirandosi all’arrangiamento di Myrkur
Marylin Sherwood e Mark Bedford sono gli animatori di Arcantus, ensemble che si occupa principalmente di musica medioevale. Rebirth è il loro album più recente (2021)
Folkstow, gruppo danese degli anni ’80, dall’album Danish Folk

la versione dei Garmarna

Och Ramund han steg i skeppet in
Det braka i var och en aure.
Och alla män som på skeppet var,
De tänkte de hade förgånges.
Vi förgånges ikke här, sade Ramund,
Vi seglar likaväl, sade Ramund den unge

Så segla de över den stora sjö,
Allt inne på jättarne lande.
Och Ramund han gick lite bättre fram,
Där fick han se store jätten stande
Nu är jag kommen här, sade Ramund,
Förutan stort besvär, sade Ramund den unge.

För, kära min Ramund du skona mitt liv
Du gör mig nu alls ingen skada.
Sju tunnor guld ska jag giva dig,
Du skall skina som solen den klara.
Detta tar jag när jag vill, sade Ramund,
Du får inte leva än, sade Ramund den unge.

Det första taget de togo ihop,
Så tog de ihopa med händer.
Och Ramund han nappa i jättens skägg
Så köttet det lossna ifrån tänder.
Hur illa grinar du, sade Ramund,
Å värre ser du ut, sade Ramund den unge.

Och Ramund han drog sitt stora svärd,
Det kalla han Domlingen dyre,
Så högg han det store huvud av,
Det femton par oxer ej kund röre.
Jag tänkt det inte nappa, sa Ramund,
Det nappa likaväl, sade Ramund den unge.

Och Ramund han lasta skepperna sju
Med guld och med ädla stenar,
Så segla han över den stora sjö
Allt inne på kejsarens lande.
Nu är jag kommen här, sade Ramund
Förutan stort besvär, sade Ramund den unge

Och Ramund han tog i dörren med kraft,
Så alla de murarne rämna.
Och fönsteren ut genom dörrarna sprang,
Och stenarne ramla tillhopa.
Såg du jag slapp in, sade Ramun,
Nu gäller pälsen din, sade Ramun den unge.

För, käre min Ramund, du skona mitt liv,
Du gör mig nu alls ingen skada.
Mitt halva rike jag vill giva dig,
Och också min yngsta dotter.
Detta tar jag när jag vill, sade Ramund,
Din dotter också till, sade Ramund den unge.

Och Ramund han drog sitt stora svärd,
Det han kalla Domlingen dyre,
Så högg han kejsarens huvud av,
Det rök femton spanska mile.
Jag tänkt det inte nappa, sa Ramund,
Det nappa likaväl, sade Ramund den unge.

E Ramund salì a bordo della sua nave
che gemeva e cigolava nelle sue travi.
E tutti gli uomini che erano sulla nave
pensavano di essere già morti.
Non moriremo qui, disse Ramund,
Noi salperemo comunque, disse Ramund il giovane

Così navigarono sul grande mare
ovunque all’interno della terra dei giganti
E Ramund cominciò a stare un po’ meglio
Lì trovò un grande gigante che stava in piedi
Ora io sono venuto fin qui, disse Ramund
e senza troppi problemi, disse Ramund il giovane

Allora, mio caro Ramund, se tu mi risparmi la vita
e se non mi fai nulla di male
sette barili d’oro ti darò
così tu brillerai come il sole.
Questo lo prenderò quando vorrò, disse Ramunf
tu non devi vivere ancora, disse Ramund il giovane

La prima volta che combatterono insieme
poi si presero per le mani
E Ramund morse la barba del gigante
così la carne si staccò dai denti
Oh come sorridi male, disse Ramund
hai un aspetto peggiore, disse Ramund il giovane

E Ramund estrasse la sua grande spada
la chiamava Domlingen la preziosa
Poi tagliò la grande testa così in alto
che quindici paia di buoi non si tocchino
Non pensavo di farlo a pezzi, disse Ramund
e comunque fa schifo, disse Ramund il giovane

E Ramund caricò le sette navi
con oro e pietre preziose
Poi navigò attraverso il grande mare
Ovunque nelle terre dell’imperatore
Ora sono venuto qui, disse Ramund
senza troppi problemi, disse Ramund il giovane

E Ramund sfondò la porta con forza
quindi tutti i muri si ruppero.
E le finestre uscivano dalle porte
e le pietre caddero insieme
Hai visto che sono entrato? Disse Ramund
Ora proviamo il tuo cappotto, disse Ramund il giovane

Allora, mio caro Ramund, se mi risparmi la vita
e se non mi farai del male
metà del regno io ti darò
e anche la mia figlia più piccola
questo lo prenderò quando vorrò, disse Ramund
Anche tua figlia, disse Ramund il giovane

E Ramund estrasse la sua grande spada
che chiamava Domlingen la preziosa
così tagliò la testa dell’imperatore
che volò per quindici miglia spagnole
Non pensavo di farlo a pezzi, disse Ramund
Comunque fa schifo, disse Ramund il giovane

la versione delle Gjallarhorn

Ramunder vore en bättre karl
Om han hade bättre kläder
Drottningen gav honom kläderna ny
Av sammet och silke det fina
-Detta gör mig nästan strång, sade Ramunder
-Jag får nog stig min jämna gång, sade Ramunder

Ramunder gick sig i berget in
Där alla små trollorna såto
Och alla små troll som i berget satt
De månde för Ramunder gråta
-Gråten int’ för mig, sade Ramunder
-Jag lo’ aldrig åt er, sade Ramunder

Ramunder började raska och slå
Liksom en modiger hjälta
Och alla små troll som i berget satt
De månde till jorden ned falla
-Här inne råder jag, sade Ramunder
-Här inne står mig mycket bra, sade Ramunder

Ramunder gick sig ett stycke fram
Där fick han se storjätturen stånda
Och jätturen tog i och Ramunder tog i jätturens skägg
Så slet han bort köttet från tändren
-Väl illa grinar du, sade Ramunder
-Desto värre ser du ut, sade Ramunder

Ramunder drog sitt stora svärd
Som han kalla dumlingen dyra
Och hugger så jätturens huvud å
Så det for tre spanska milar
-Jag tänkte att det inte skulle ta, sade Ramunder
-Men det nappa lika bra, sade Ramunder

Ramunder lastade skeppena sju
Med guld och ädlaste stenar
Och segla tillbaka till drottningens land
Med skatten från trollornas grotta
-Detta gör mig nästan strång, sade Ramunder
-Jag får nog stig min jämna gång, sade Ramunder

Ramunder sarebbe stato un uomo migliore
se avesse avuto vestiti migliori
La regina gli diede vestiti nuovi
di velluto e di seta graziosi
“Questo mi rende quasi rigido” disse Ramunder
“Dovrò forse aumentare il mio ritmo” disse Ramunder

Ramunder andò sulla montagna
dove stavano tutti i piccoli troll
E tutti i piccoli troll che sedevano sulla montagna
piangevano per Ramunder
“Il pianto non deve essere per me” disse Ramunder
“io non ho mai riso di voi” disse Ramunder

Ramunder iniziò a correre e colpire
come un eroe coraggioso
e tutti i piccoli troll che sedevano sulla montagna
dovevano cadere a terra
“qui comando io” disse Ramunder
“qui sto molto bene” disse Ramunder

Ramunder si mosse leggermente in avanti
lì dove vide che stava il gigante grande
Il gigante lo afferrò e Ramunder gli strappò la barba
tanto che la carne si staccò dai denti
“stai ridendo male” disse Ramunder
“ hai un aspetto peggiore” disse Ramunder

Ramunder estrasse la grande spada
che lui chiamava la cara Dumlingen
e tagliò la testa del gigante che volò
per almeno tre miglia spagnole
“Pensavo che non avrebbe funzionato” disse Ramunder
“Ma fa comunque schifo” disse Ramunder

Ramunder caricò le sette navi
con l’oro e le pietre preziose
e salpò per tornare nella terra della regina
con il tesoro della grotta dei troll
“Questo mi rende quasi rigido” disse Ramunder
“dovrò forse aumentare il mio ritmo” disse Ramunder

LINK

https://da.wikipedia.org/wiki/Ramund

https://hojskolesangbogen.dk/om-sangbogen/historier-om-sangene/o-r/ramund-var-sig-en-bedre-mand

https://www.bokselskap.no/boker/kjempeballadar/tsb_e_139_ramundunge

/ 5
Grazie per aver votato!

Pubblicato da Sergio Paracchini

Sergio Paracchini, ascoltatore seriale di buona musica, dagli anni ’70 innamorato del folk revival (celtico e non solo). Gestisce il gruppo Facebook “Folk rock e dintorni”.

Lascia un commento

Il tuo indirizzo email non sarà pubblicato. I campi obbligatori sono contrassegnati *

Questo sito usa Akismet per ridurre lo spam. Scopri come i tuoi dati vengono elaborati.